Läsartext: Regeringen måste besinna sitt ansvar

Ett nytt EU-direktiv reglerar hur försvarsupphandlingar ska gå till i framtiden. Den uppgivna avsikten är att skapa en jämnare spelplan och bidra till rationalisering av den europeiska försvarsindustrin. Men gamla dåliga vanor förändras inte så lätt – de stora EU-ländernas hårdnackat nationalistiska upphandlingspolitik på försvarsområdet lär fortsätta. Då är det viktigt att den svenska regeringen inte försöker leka Bror Duktig, och liberaliserar innan de andra i handling visat sig villiga att öppna upp för konkurrens på lika villkor.

Strävan mot större gemenskap inom EU har nu nått försvarsområdet. Specifikt avseende försvarsmaterielförsörjningen har Kommissionen drivit frågan om en rationalisering av den europeiska försvarsindustrin. Med utgångspunkt i kraven på konkurrensneutralitet har man drivit igenom ett direktiv som reglerar hur försvarsupphandlingar ska gå till i fortsättningen.

Visserligen kan medlemsstaterna låta bli en öppen upphandling om ”väsentliga nationella säkerhetsintressen” lägger hinder i vägen, men Kommissionen arbetar ihärdigt för att inskränka denna rest av nationellt självbestämmande.

Det nya direktivet är dock tills vidare relativt öppet för att hävda olika undantagssituationer, och det kan också förmodas att dessa kommer att utnyttjas ganska flitigt. Den hittillsvarande praxisen i de medlemsstater som har egen försvarsmaterielproduktion är ohöljt nationalistisk, och en bibehållen egen förmåga på detta område betraktas som ett väsentligt nationellt säkerhetsintresse. Så inte i Sverige, där den politiska inställningen för närvarande grundas på antagandet att vi kommer att kunna köpa det mesta vi behöver ”från hyllan”.

Försvarsindustrins struktur- och ägarrationaliseringar lär komma att fortsätta. Förändringar som vidtas av kommersiella skäl har vi ingen anledning att lägga några synpunkter på. Men försvarsindustrin har likväl en stor betydelse för den högteknologiska produktionsbasen i Sverige. Ericsson hade idag sannolikt inte varit ett stort företag på området för basstationer till mobiltelefonsystem utan den verksamhet som bedrevs inom dåvarande Ericsson Radar. Detta är ett av många exempel på samspelet mellan produktion för civila och militära ändamål.

Nu driver de största medlemsländerna fram en koncentration av kompetens och tillverkning till sig själva. Det talas bland annat om så kallade centres of excellence på de viktigaste teknologiområdena, som i praktiken skulle monopoliseras av just Tyskland, Storbritannien och Frankrike. De nya reglerna för försvarsupphandling kan bidra till en utsvältning av de svenska försvarsföretagen, och den svenska materielförsörjningspolitiken borde omvärderas i en process där denna omständighet beaktas.

Den befarade utvecklingen skulle på sikt kunna bli påtagligt ogynnsam för oss, också för annan högkvalificerad produktutveckling och tillverkning i Sverige än den rent militära. Det förefaller som om regeringen inte förstått denna frågas strategiska betydelse för svenskt näringsliv. Någon försvarsindustriell strategi finns inte, utan man synes leva i förställningen att en politik varigenom försvarsmaktens behov av materiel skall tillgodoses genom köp ”från hyllan” inte får några vidare konsekvenser. Också oppositionen förefaller att leva i samma villfarelse.

Regeringen bör på allvar besinna försvarsindustrins allmänna betydelse för Sveriges teknologiska bas som forsknings-, utvecklings- och produktionsland när beslut fattas i dessa frågor.

Det innebär rent konkret att det inte finna någon anledning att leka Bror Duktig på detta område – låt de stora medlemsstaterna först i handling visa att de är beredda att öppna sina marknader innan vi gör det.