Debatt: Tunisien – chans för EU att visa demokrativilja

Den unika folkliga revolten för värdighet och frihet i Arabvärlden har sitt ursprung i en tragisk händelse den 17 december 2010 i sydvästra Tunisien: unge, arbetslöse studenten Mohamed Bouazizi tände eld på sig själv utanför den lokala regeringsbyggnaden. Det var en protest mot misär och missförhållanden, för vilka Bouazizi höll myndigheterna ansvariga.

Tragedin chockade det tunisiska folket och har lett till enorma protester som snabbt spreds över landet. Först krävde demonstranterna rätten till arbete och värdighet, men ribban höjdes och snart hördes krav på social och politisk reform. Den 14 januari, mindre än en månad efter Bouazizis självbränning tvingades den tunisiske presidenten Zine el-Abidine Ben Ali lämna makten och fly landet.

Det är ovanligt att ett folkligt uppror leder till en diktators fall på så kort tid. Händelserna har utvecklats exceptionellt snabbt och på ett sätt vi knappast kunnat fantisera om, med resultatet att ett av världens mest rigida diktaturer fallit.

I motsats till vad många utländska observatörer trott var Ben Alis regering inte så stark. Folkliga protester har ägt rum sedan 90-talet – mot bristen på respekt för mänskliga rättigheter, mot korruption och mot bristen på möjligheter för unga att försörja sig och skaffa en framtid. Men händelserna kring 11 september spelade regeringen i händerna: Tunisien byggde upp ett nära samarbete med USA under “kriget mot terrorismens” fana. Samtidigt hårdnade regimens nypor, och det civila motståndet växte.

Det är tre aktörer som spelat nyckelroller i motståndsrörelsen: civilsamhället, facket och de unga som kunnat använda Internet. Unga tunisier har använt fört ett cyberkrig mot regeringen, som i vintras övergick i protester på de riktiga gatorna. Bloggare som unga Ghada Hadhbaoui har skapat öppna informationsflöden och underlättat för demokratiaktivister att koordinera sig. Den tunisiska revolten har därför involverat ett brett fält av människor och rörelser.

Medborgarrättsrörelser som sätter stopp för långvariga diktaturer är mycket ovanliga i utvecklingsländerna. Därför ger jasminrevolutionen i Tunisien hopp till människor över hela Mellanöstern och Nordafrika – en region med många autokratiska regimer.

Demokrati och respekt för de mänskliga rättigheterna är den globalt accepterade normen idag. Det finns inget skäl att demokrati inte skulle kunna slå rot även i Arabvärlden. Medelhavsländernas folk delar den globala önskan om att leva i värdighet, om ekonomisk och social utveckling, och om politiska och medborgerliga rättigheter. Jasminrevolutionen är ett uttryck för detta.

Just nu står ett möjligheternas fönster öppet för stöd till demokratisering i regionen. Men det fönstret kan slå igen snabbt! Militär och statsstrukturer från Ben Alis tid finns kvar.

EU och arabvärlden är närmsta grannar. Sverige och EU har utfäst sig att stödja demokratisträvanden runt världen. Här är nu en möjlighet att leva upp till den utfästelsen! Inte med missionerande, utan genom att sträcka ut en hand och erbjuda samarbete. Välj rätt mellan de “hårda” säkerhetsfrågorna och de “mjuka” demokratimålen – demokrati är för övrigt det bästa sättet att ge grannskapet säkerhet i det långa loppet. Visa att demokratiagendan inte bara är tomma ord. Att skicka en demokratistödsdelegation från EU skulle vara ett utmärkt sätt att manifestera detta!

Om EU-länderna och Arabvärlden kan gå demokratiseringsvägen tillsammans som goda grannar kan möjlighetsfönstret istället öppnas än mer. Hela regionen vibrerar av spänningar bland den unga, arbetslösa befolkningen – nu senast med utbrott i Egypten! – och om EU står pall som en trovärdig och pålitlig vän för demokratiagenterna i grannländerna har vi verkligen en chans att förändra världen.

Maria Leissner, Sveriges demokratiambassadör
Amor Boubakri, skribent samt forskare vid Universitetet i Sousse, Tunisien