Gästkrönika: Europaparlamentets makt är inte kattskit

För att förstå den svenska debatten inför EU-valet måste man komma ihåg hur det började. Jag minns, för jag var med. Vi politiska reportrar trängdes nedanför podiet i andrakammarsalen i riksdagshuset där en pressad statsminister Ingvar Carlsson lade fram regeringens krispaket.

Det var den 26 oktober 1990, bubblan hade brustit, de glada dagarna från slutet av 1980-talet var definitivt över. Den svenska ekonomin måste reformeras för att det inte skulle gå käpprätt åt skogen.

I krispaketet fanns som första punkt: ”Regeringen eftersträvar ett nytt riksdagsbeslut om Europapolitiken som tydligare och i positiva ordalag klargör Sveriges ambitioner att bli medlem av den Europeiska gemenskapen”.

Att Sverige skulle gå med i EG kom alltså inte som en fotnot som oppositionen och en del medier hävdade. Men det var utan tvekan i första hand ekonomiska motiv som låg bakom. Svenskarna röstade för att gå med i en handelsunion, inte en politisk. Hade folkomröstningen 1994 handlat om en politisk union är jag ganska säker på att svenska folket levererat ett kraftigt nej.

Det är bara att se vad som hände i euroomröstningen där nejsidan vann en övertygande seger, Svenskt Näringslivs hundratals miljoner till trots. De flesta tackar nog sin lyckliga stjärna för den utgången idag. Sverige har klarat sig betydligt bättre utan euron än med. Jag har skrivit det förr, men kan göra det igen. Nils Lundgren, som var rikspedagog på nejsidan, borde sättas upp på statyer runt om i landet.

Nu ifrågasätts själva EU. Island tackar nej, Storbritannien kan vara på väg ur, den nederländska regeringen presenterar listor på saker som nationerna ska ta tillbaka från Bryssel.

Samtidigt framstår EU-kommissionen som en målstyrd robot på väg i rakt motsatt riktning i sin strävan mot en federal statsbildning, ett Europas Förenta Stater. För svensk och nordisk del är det ständiga ifrågasättandet av arbetsmarknadsmodellen med förhandlingar och kollektivavtal särskilt påfrestande.

Mot den bakgrunden är det inte så konstigt att EU-valet till stor del fortfarande handlar om för eller emot. Inte så att någon på allvar tror att Sverige ska lämna EU, men partierna försöker attrahera väljarna genom att i olika grad vara skeptiska till Bryssel.

Mest positiva är folkpartiet, sedan radar de upp sig med Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna som mest EU-negativa. Värt att notera är att de båda stora, S och M, alltid är noga med att betona sin skepsis när det drar ihop sig till val till EU-parlamentet.

Skillnaden i år mot tidigare EU-val är att det verkar ha satt sig att parlamentet är viktigt. Opinionsmätningarna tyder på ett högre valdeltagande. Det är bara att hoppas att det stämmer.

Ett parlament som har sista ordet om frihandelsavtal med USA, klimatpolitik och som har ett finger med i ungefär hälften av de beslut som tas i den svenska riksdagen är inte kattskit.