Gästkrönika: Mina svar på väljarnas tre vanligaste frågor

Vart femte år börjar telefonen ringa oftare än vanligt hos oss EU-nördar. Valet stundar och efter flera års medieskugga får Europaparlamentet några korta månader i det svensk rampljuset.

Den första frågan som jag brukade få, när jag var ute och talade om EU inför vårt första val till Europaparlamentet- det var 1999 - var:

Varför ska jag rösta?

Den första frågan som jag får i år, när vi går till EU-val för fjärde gången, är ofelbart: Varför ska jag rösta?Så jag drar efter andan och säger att så här ser en vanlig dag ut för mig.

Jag väcks av väckarklockan (CE-märkt), kastar undan sängkläderna (EU-krav på att de får inte innehålla hälsofarliga rester), går ner till badrummet och öppnar duschen (EU-krav bland annat på vattenkvalitet) häller upp schampo, (EU har förbjudit hormonstörande ämnen), borstar tänderna (också förekomsten av nanopartiklar reglerad), går ut i köket och tar fram juice (fruktmängd och tillsatser) och smör (bäst-före-märkning) ur kylskåpet (EU-märkning för att hjälpa konsumenter välja energisnålast).

Nå, jag rabblar på. Jag brukar ungefär hinna så långt som ut till bilen (teknisk säkerhet/trafikregler, miljöregler) eller ibland ta bussen (bilbälten, arbetstider för bussförare) och dra upp mobiltelefon (priser på telefonsamtal och surf) innan folk avbryter.”

Men de bestämmer ju en del bra grejer”, säger någon förundrat.

”Öööh... ja”, svarar jag, osäker på vad kommentaren egentligen säger om folks föreställningar om Europaparlamentet.

Fråga nummer två är också fortfarande densamma i år som inför valet 1999, valet 2004 och det 2009:

”Men har en svensk ledamot verkligen något inflytande över besluten?”

Det är en begriplig fråga. Vårt tjog svenskar därnere, försvinner de bara inte fullständigt i trängseln av 766 ledamöter?

Då brukar jag berätta att när jag kom tillbaka från en lunch med parlamentsledamoten Charlotte Cederschiöld (för några år sedan nu) satt en herre från Elysée-palatset och väntade på en obekväm stol i hennes mörka kontorsrum.Cederschiöld var rapportör i försvarsmaterielfrågor och regeringar trängdes med försvarsindustrin för att få träffa henne (och påverka henne, förstås).

En av de danska ledamöterna fick rapportörskap i ett finansdirektiv nyligen och det tog inte en timme innan chefen för New York-börsen hade mailat och bett om möte.

Olle Schmidt åt för sin del middag med chefen för Nasdaq-börsen när han för några år sedan var skuggrapportör på finanspakten. Totalt räknade han in 150 banker, finansinstitut, regeringar, konsumentgrupper med flera som besökte hans lilla kontor.

Åhörarna brukar ha räknat ut det vid det här laget, att en enskild ledamot måste kunna få ett helt otroligt stort inflytande om Nasdaq-chefen ska bry sig om att söka upp en.

När vi så har enats om att Europaparlamentsvalet är viktigt eftersom det påverkar vår vardag och häpnat över hur stort inflytande enskilda ledamöter kan få, kommer alltid (jepp, varje gång) den tredje frågan – samma nu som då:

”Hur ska jag veta vem jag ska rösta på?”

Egentligen är det förstås bisarrt att vuxna, välutbildade medborgare i en stabil demokrati ska behöva ställa en sådan fråga till en frilansjournalist.

Men det är en utmärkt och högst relevant fråga. Så snart vi har valt och skickat ner tjoget svenskar till Europaparlamentet faller de som bekant alla ner i ett djupt, svart hål och kommer inte upp förrän det är dags till val igen.

Att kalla det medieskugga är en underdrift.

Mitt svar?

Alla partipolitiker blir upprörda nu, för jag säger glatt att: Strunta i parti, gå på en bra person som driver en fråga du bryr dig om.

Även ledamöter för små partier kan åstadkomma stora saker – Piratpartiet låg bakom EP:s största politiska seger den här mandatperioden, stopp för Acta-avtalet.

Fast det tycks ingen ha märkt hemma, de måste befinna sig djupast i det svarta hål som är Europaparlamentet mellan valen.